Begravningsplatsens uppgift
Det finns en begravningsplats även i minsta kyrkby. Begravningsplatsen är en central del av det finländska landskapet precis på samma sätt som även kyrkorna. Förutom sin betydelse för landskapsarkitekturen har begravningsplatserna en stor uppgift när det gäller att bevara kulturen. Begravningsplatser och gravstenar är ett uttryck för sin tid och bevarar och överför historisk kunskap från en generation till en annan, och vittnar samtidigt också om ortens historia.
Begravningsplatsernas synligaste funktionella uppgift är att erbjuda gravplatser, dvs. vara viloplatser för avlidna. På begravningsplatserna kan de anhöriga göra en del av sorgearbetet, där har de möjlighet att minnas sina anhöriga och gå igenom sorgen. Begravningsplatserna är nästan det enda stället i vårt samhälle som vittnar om livets ändlighet. Där får man bli stilla inför livets grundläggande värderingar.
Begravningshistoria
Förändringar i gravskicket avspeglas under olika tidsperioder. Under stenåldern begravdes de avlidna genom bränning i en grop som grävts i marken och som ofta var täckt med en hällkista. Samtidigt hörde det också till att de avlidna täcktes med rödockra som betraktades som livets färg.
Under bronsperioden, i synnerhet i södra och västra Finland, begravdes de döda i dösar, också kallade gravrösen. Under den äldre bronsåldern begravdes de döda obrända, under den yngre bronsåldern övergick man till likbränning.
Under järnåldern brändes de döda och lades i låga stenrösen tillsammans med gravgåvor. Under den germanska järnåldern togs i bruk gravfält där ben och föremål som tagits tillvara från likbålet ströddes ut. Då förekom också de första skelettbegravningarna där den döda lades ned iklädd högtidsdräkt med gravgåvor i en låg, ibland stensatt grop. Under den yngre järnåldern blev det vanligare med skelettbegravningar och föremålen blev allt färre.
Det kraftigaste uttrycket för kristendomens spridning var att likbränningen upphörde och antalet föremål i gravarna minskade. Skelettgravar blev vanligare omkring år 1000.
När det började byggas kyrkor i vårt land på 1200-talet blev det allmännare att begrava de avlidna i kyrkans utrymmen, under kyrkgolvet eller i kyrkans omedelbara närhet, på kyrkogården. Det mest åtråvärda var att bli begravd så nära altaret som möjligt där präster och framstående personer begravdes. Under kyrkorna murades hela gravvalv av tegel och natursten samt gjordes knuttimrade gravkammare. En del av kyrkans golv bestod av sandstensplattor som lagts ovanpå gravarna. Gravförhållandena var mycket oklara ända fram till år 1882, då begravning i kyrkan slutgiltigt förbjöds av hälso- och hygieniska skäl.
Till följd av att begravning i kyrkan upphörde började man begrava de döda på kyrkogården. Gravarna indelades i platser med olika värde, de värdefullaste var gravplatserna nära kyrkan. De förmögna familjerna lät resa fristående gravkamrar. Först på 1900-talet började man fördomsfritt begrava på hela kyrkogården.
I Finland togs kremering i bruk på 1920-talet, då det avskiljdes kvarter för urnbegravning på begravningsplatserna eller inrättades separata urnbegravningsplatser. På gemensamma gravar, dvs. i minneslundar, placeras inget minnesmärke på själva gravplatsen, utan namnen på de begravda samlas på ett ställe. Namnen kan vara inhuggna i en sten eller graverade på olika plaketter som fästs på en gemensam bakgrund. Ett kolumbarium är en vägg inomhus eller utomhus där urnorna har placerats i nischer i rader bredvid eller på varandra och sedan tillslutits med en plakett med den avlidnes namn.
Gravstenstraditionen
I Finland härstammar traditionen med gravstenar från medeltiden. Syftet med minnesmärken var förutom att märka ut gravplatsen att berätta om den avlidnes förmögenhet, makt och ställning i samhället. Gravstenen vittnade också om religionen och avspeglade den lokala och nationella historien. Ursprungligen trodde man att stenen också hindrade den avlidnes vålnad från att gå igen.
Under medeltiden var det allmänt att begrava de avlidna i vigd jord utanför kyrkan. Dessa gravar från 1100- och 1200-talet har varit täckta av enkla stensättningar. Medan man ännu begravde avlidna under kyrkgolvet täcktes gravarna med släta gravhällar, varav de äldsta är från 1200-talet. Den vanligaste medeltida gravstenstypen var en trapetsformad eller rektangulär platta av kalk- eller sandsten. På plattorna hade huggits eller ristats in dekorationer: t.ex. den avlidnas vapen eller bild och namn och dedikationer som löpte runt kanten. En sarkofag var åter en monumental och rikt utsmyckad kista som stod ovanför golvytan. Sarkofager användes av adelssläkter som begravdes i koret eller framför koret.
I mitten av 1600-talet täcktes de gravar som murats under golvet med kalkstenshällar. Som motiv användes t.ex. skenben, ett timglas eller en huvudskalle; de placerades mitt på stenen och i varje hörn.
Gravplattor med porträtt blev vanligare på 1600-talet. Porträttens utförande är medeltida; personerna har avbildats direkt framifrån, men händerna på bröstet och handflatorna mot varandra. De avbildades i tidstypiska dräkter: männen i vapendräkter och kvinnorna i fest- eller änkekläder.
På 1600-talet, under barocken, utvecklades gravstenarna från reliefer till helplastiska skulpturer. Gravstenens grundform var en tumba på vars översida den eller de avlidna med gemåler avbildades, vanligen i liggande ställning. Till adelns, prästerskapets och borgerskapets gravutrustning hörde ofta också epitafitavlor och vapen som hängdes invid graven som tecken på den avlidnes titel, ställning, handlingar och ursprung. De bibelställen som använts som inskriptioner betonade uppståndelse och evigt liv.
Denna gravkonst som sysselsatte ett stort antal hantverkare upphörde helt i skiftet mellan 1700- och 1800-talet då gravsättning i kyrkan upphörde.
Huggna gravstenar var fram till slutet av 1700-talet i huvudsak importerade från Tallinn, Gotland, Saarenmaa, södra Sverige och Tyskland. Orsaken till importen var att lättbearbetad kalksten inte fanns i Finland, täljsten hade ännu inte påträffats och kunskap om bearbetning av granit saknades. Byggarbetena på Viborgs fästning inleddes på 1750-talet och de utländska stenhuggare som kom till Finland i samband med dem överförde sina kunskaper och sin kännedom om centraleuropeisk stil till vår kulturhistoria.
Sedan 1800-talet är gravstenarna i huvudsak s.k. resta stenar som varierar till form och proportioner. Tillverkningen av gravstenar förändrades under 1800-talet då det gjordes försök att mekanisera gravstensproduktionen; den fortsatte dock att vara mycket hantverksdominerad ända fram till 1950-talet. På kyrkogårdar och senare på begravningsplatser uppfördes till en början hällar som täckte graven på samma sätt som i kyrkan Först lades dessa hällar direkt på marken, men senare kom man underfund med att stenen måste få något slags sockel. Först användes skifferhällar, kullerstenar direkt ur naturen eller granit som i någon mån behandlats. Senare användes en enhetlig sockel under stenarna. Gravhällarna var länge av samma storlek som hällarna på kyrkgolvet.
När gravhällen började resas upp från sitt underlag uppkom en halvliggande gravsten, dvs. en pulpetsten. Dessa stenar påträffas i många slags former och storlekar, i allmänhet blev pulpetstenarna gravstenar för mindre bemedlade, men även personer som ville ha en anspråkslös gravsten på sin grav var intresserade av dem.
Perioden med resta stenar inföll ungefär på 1850–1910-talet. Rest sten kallas en sten som är huggen eller polerad på alla sidor. De finns i många olika former. I allmänhet består de av tre delar: livsten, mellansockel och postament. På stenarna användes många inskrifter: namnteckningar, bibelspråk och verser. Symboler var vanligen kors, stjärna, ankare, fackla, solnedgång osv. I allmänhet användes symboler dock sällan.
På våra begravningsplatser påträffas också gravstenar formade som obelisker eller hällar med bruten topp. Dessa gravstenar restes i allmänhet på sådana människors gravar vars liv hade avbrutits. Stenarna blev mycket populära.
När kantstenar blev obligatoriska började man använda gravstenar ovanpå kantstenarna, till en början på begravningsplatsen i Helsingfors. Gravstenarna har kallats bakkantstenar för att de restes på kantstenen längst bak. Detta nya ”mode” förde med sig en helt ny inriktning i planeringen av gravstenar.
I och med industrialiseringen på 1960-1970-talen började vårt samhälle förändras. Bostäderna gjordes som tändsticksaskar och gravstenar som ”resväsksmodeller”. Den omfattande serieproduktionen har trängt undan de personliga hantverkstillverkade gravstenarna. Denna standardisering har även främjats av att de som planerat begravningsplatserna strävat efter enhetlighet och av de instruktioner som församlingarna gjort upp för gravstenar.
På 1980–1990-talen började man fästa uppmärksamhet vid att gravstenarna hade blivit likartade och enformiga. Man började söka innehåll och budskap i gravstenarna och numera märks det som nya former och en större mångfald av stenarter.
Korset är den avgjort mest använda symbolen, växtmotiv och fåglar förekommer också mycket. I dag används också en mycket mer grovhuggen, ”naturlig” yta.
Likriktningen av stenar återspeglar också efterfrågan och människors önskan att bemöta de avlidna lika, utan att skilja sig från andra. För närvarande ser det dock ut som om likvärdighet inte nödvändigtvis är likriktning och därför vill man att individualismen samt livets och dödens mångfald ska synas även på begravningsplatserna och i minnesmärkena.
Allmogegravstenar
Egentliga allmogegravstenar kan följas under en period på cirka 200 år. Det mest särpräglade för allmogeminnesmärken är närmast deras avskalade och enkla former. Traditionella allmogeminnesmärken gjordes till största delen av trä och metall. Minnesmärken av trä var i allmänhet kors eller gravpålar. Minnesmärken i gjutjärn var populära fram till 1900-talets första decennier. I början var de antingen kors eller utsmyckade plattor. Minnesmärken i gjutjärn var bysmedernas mästerprov och hade en stark lokal prägel. Det gjordes få minnesmärken i sten och de var oftast stenar som lämnats i sin naturliga form.
Ortodoxa gravstenar
På gravstenarna använder de ortodoxa ett s.k. ryskt kors. De tidigaste gravstenarna var gravpelare med täljda figurer och vissa har även en infälld ikon. I Karelen byggdes ofta ett täljt tak över korset av estetiska skäl, men även som väderskydd för korset.
Användningen av gravhus är också en gammal tradition i den ortodoxa kulturen. Gravhus är stockbyggnader som täcker graven. De är byggda av rundtimmer och täckta med bräder. Taklisten är ofta konstfärdigt utsmyckad. På takåsen fästs ofta ett kors. På gravhusets gavel finns ett fönster som symboliserar den avlidnes önskan att ha kontakt med de levande. Under de senaste årtiondena har de västerländska influenserna minskat de ortodoxa begravningsplatsernas särprägel. Invid träkors har placerats industriellt tillverkade gravstenar, endast ett ortodoxt kors inhugget i stenen vittnar om den avlidnes religion. Bland kyrkans medlemmar har dock väckts ett intresse för att bevara gamla traditioner, vilket märks på att de traditionella träkorsen och gravhusen har ökat på begravningsplatserna.
Källor:
Aaltonen, Leena – Kiiskinen, Kyösti. 1992. Hautauskulttuuri Suomessa. Jyväskylä: Gummerus.
Ars 1, Suomen taide. 1987. Keuruu: Otava.
Ars 2, Suomen taide 1988. Keuruu: Otava.
Heng, Bey. 1994. Hautausmaat arkipäivän asioina. Pieksämäki: Sisälähetysseuran kirjapaino, Raamattutalo
Lempiäinen, Pentti. 1972. Kuvat puhuvat. Pieksämäki: Sisälähetysseuran kirjapaino, Raamattutalo
Lempiäinen, Pentti – Nickels, Brita. 1990. Viimeiset leposijamme. Imatra: Ylä-Vuoksi.
Hautakivi 1991. 1991. Kiviteollisuusliiton julkaisu.
Wirkkala, Ilmari. 1945. Suomen hautausmaiden historia. Porvoo: WSOY.